När man skriver en roman, så uppstår något mycket märkligt. Den stakar liksom ut sin egen väg emellanåt. Visst styr jag som författare över händelserna, men på något underligt sätt bestämmer den ibland själv över händelseförloppet. Just nu befinner sig mina rollfigurer minst sagt i sorgligheter, det är elände, obesvarad kärlek, död och längtan till något annat. Något som jag inte alls hade planerat, inte i alla fall i det här utförandet!
Har läst intervjuer med författare och det verkar som om detta fenomen är vanligt. Att storyn gör kringelkrokar på eget bevåg och att man inte riktigt vet vad som kommer ske. Från början har man en intention, en plan över berättelsen men istället för att ta den rakaste vägen från sidan ett till slutet, gör den uppehåll på de mest underliga ställen och tar omvägar som en orienterare skulle få gråa hår utav.
Nu får jag bara hoppas att mitt undermedvetna tar dem ur detta hjärtgripande öde som huvudrollsinnehavarna befinner sig i, och att ljuset i tunneln åter visar upp sig från sin lyckliga sida.
