Det blev det som jag befarade, jag tappar inspiration och lust i mitt skrivande, när jag börjar ändra i språkbruket. Mitt alster missar lite av sin själ och blir stum och platt. Har som jag redan omtalat en stor kärlek för ordet, och dess innebörd. Att nästan väga varje ord, som på en våg och tänka igenom vad som ska sägas, och hur det skrivs är fantastiskt.
Självklart måste jag vara öppen för ändringar och böja huvudet och acceptera om en förläggare menar att så måste ske. Som outgiven författare är man tvungen att vara lyhörd för var proffsen anser vara riktigt, och det är jag. Men till dess, innan någon redaktör har hört av sig och bankar på dörren så är romanen MIN.
En nära anhörig gav mig följande råd; skriv klart del II på samma sätt som du gjort, därefter kan du ta ett beslut. En redaktör ser om det är en hållbar berättelse, om den knyts ihop och går framåt, om han tycker det så vill de ge ut den, oavsett språkbruk.
Framtiden får visa vad som komma ska… men nu måste jag bara få tillbaka skaparlusten, det får bli lite måleri till dess den kommer tillbaka.
