Idag började jag det mödosamma arbetet att ändra språkbruket i romanen. Herregud, vilket jobb! Totalt är det över 500 sidor som ska redigeras att i slutändan kommer det även finnas en modern variant. Man kan ju tro att det är ett enkelt jobb, bara att gå in och ändra exempelvis morsomt till kul, men se där gick man tji. Meningsuppbyggnaderna skiljer sig avsevärt från gammal till modern svenska. De var liksom lite mera fåordiga förr tiden, och hade inte så många prepositioner som vi använder oss av idag.
Mor träter på henne och kalla henne ”slöfock och intet frisk kôna glömma att uträtta sina sysslor, även om hon ska trolovas. Och när det kommat ske, vet bara de vise, drottning Margareta och kung Albrekt. För hennes Ulf måste vara beredd att rida ut i örlog, och först när freden åter är kommen då först bliva det trolovning”.
Det gör Ingrid sorgsen att mor är avog till hennes trängtan. Har aldrig mor varit upp över öronen förälskad, vill hon fråga med töres inte.
I modern tappning så blir det istället;
Mor grälar på henne och kallar henne för ” latmask och ingen frisk kvinna glömmer inte att göra sitt jobb, även om hon ska förlovas. Och när de blir av vet bara de kloka, drottning Margareta och kung Albrekt. För hennes Ulf måste vara beredd att rida ut i kriget och först när det blivit fred, då först kan de förlovas”. Ingrid känner sig ledsen över att hennes mor är negativ till hennes längtan, har hon aldrig varit upp över öronen kär, vill hon fråga med vågar inte.
Ja, nog är det vackrare och mer poetisk språk det gamla, men eftersom det nuförtiden är så att våra unga inte läser poesi, utan det är snabba puckar som gäller. Den vanligaste skrivna texten för dem är att skicka SMS, då slår sig vackra formuleringar sig slätt. Men som sagt, jag har inte bestämt ännu… lika bra att ha ett äss i rockärmen!
