Ibland är man översentimental

Ibland drabbas man emotionellt av det man skriver. Kan känna både klump i halsen och tårar som grusas innanför ögonlocket (ibland har en liten tår runnit nerför kinden),  

och det på grund av min egen fantasi.

Man känner sig översentimental och töntig, ett riktigt våp och vill inte berätta det för någon.

Det känns väldigt konstigt och man börjar gräva i sitt inre och ställer sig frågan;

Varför? 

Är det något djupt i mitt inre som jag vidrör, något som jag inte har plockat fram i dagsljuset utan sopar undan mattan? 

Är jag konstig?

Två kända författare Carl-Johan Vallgren och Åsa Larsson har svarat i samband vid tv-intervjuer på frågan;

Blev du berörd av din berättelse?

Carl-Johan Vallgren berättade att han inte blev berörd när han skrev, men kunde bli det ibland  när han senare läste det han skrivit. 

Åsa Larsson berättade däremot att hon kunde gråta och bli ledsen över sina rollgestalters öden. 

Vilken stor lättnad tänkte jag, man kan bli ledsen av saker som du själv bestämmer över.

Ett litet tips, läs Carl-Johan Vallgrens roman Den vidunderliga kärlekens historia, kanske en av de finaste böcker som skrivits på mycket länge i Sverige. Om man kunde skriva lika bra som han behövde man nog inte sitta som oavlönad författare... 

Storyn tar egna omvägar

När man skriver en roman, så uppstår något mycket märkligt. Den stakar liksom ut sin egen väg emellanåt. Visst styr jag som författare över händelserna, men på något underligt sätt bestämmer den ibland själv över händelseförloppet. Just nu befinner sig mina rollfigurer minst sagt i sorgligheter, det är elände, obesvarad kärlek, död och längtan till något annat. Något som jag inte alls hade planerat, inte i alla fall i det här utförandet!

Har läst intervjuer med författare och det verkar som om detta fenomen är vanligt. Att storyn gör kringelkrokar på eget bevåg och att man inte riktigt vet vad som kommer ske. Från början har man en intention, en plan över berättelsen men istället för att ta den rakaste vägen från sidan ett till slutet, gör den uppehåll på de mest underliga ställen och tar omvägar som en orienterare skulle få gråa hår utav.

Nu får jag bara hoppas att mitt undermedvetna tar dem ur detta hjärtgripande öde som huvudrollsinnehavarna befinner sig i, och att ljuset i tunneln åter visar upp sig från sin lyckliga sida.

15 000 tecken...

Orden löper fram som ett stormande hav, de bildar meningar och tillsammans skapas text. 

Berättelsen snörs ihop, lögner och sanningar blandas om vartannat. Ständigt är min fantasi igång, det finns inga gränser på vad min hjärna konstruerar. 

Idag har jag skrivit nästan 15000 tecken, mer än tio sidor, fullproppad med känslostormar som får verkligheten att blekna. 

Var kommer allt ifrån, vad gör att historien växer fram? 

Kan inte hitta något svar, det bara finns där och måste ut….

Det är en lisa för själen när man känner hur man besitter det berömda flowet

Grädden på moset

Tänk att bara bestämma sig för något och följa det beslutet gör att man går vidare med ny energi. Jag var lite vilse i mina funderingar om vilken stil jag skulle fortsätta mitt skrivande, dubier genomfor mig och jag kände hur osäkerheten mer och mer tog över.

Det är inte konstigt att man velar och ifrågasätter sin kompetens, skicklighet och förmåga i att skriva, när det svar man får löpande, är samma sak om och om igen;  

tack för att vi fick läsa ditt manus… MEN dessvärre känner vi att vi inte kan/vill gå vidare med det!

Då måste man stålsätta sig och ta fram sitt förhärdade ytterskal, och tänka på alla dem som blev refuserade i sitt vardande, riktiga storheter inom litteraturen (det är i och för sig viktigt att man inte går vidare i jämförelsen, då om inte annars kommer självförtroendet i högsta grad få sig en smäll).

Så jag fortsätter och fortsätter… för målet med mitt skrivande är inte bara att bli utgiven, det är bara lite som grädden på moset, att skriva är för mig ett behov, något jag inte kan vara utan!

Grädden på moset heter på engelska, the icing on the cake (glasyren på tårtan)

Inspirationen försvann

Det blev det som jag befarade, jag tappar inspiration och lust i mitt skrivande, när jag börjar ändra i språkbruket. Mitt alster missar lite av sin själ och blir stum och platt. Har som jag redan omtalat en stor kärlek för ordet, och dess innebörd. Att nästan väga varje ord, som på en våg och tänka igenom vad som ska sägas, och hur det skrivs är fantastiskt.

Självklart måste jag vara öppen för ändringar och böja huvudet och acceptera om en förläggare menar att så måste ske. Som outgiven författare är man tvungen att vara lyhörd för var proffsen anser vara riktigt, och det är jag. Men till dess, innan någon redaktör har hört av sig och bankar på dörren så är romanen MIN.

En nära anhörig gav mig följande råd; skriv klart del II på samma sätt som du gjort, därefter kan du ta ett beslut. En redaktör ser om det är en hållbar berättelse, om den knyts ihop och går framåt, om han tycker det så vill de ge ut den, oavsett språkbruk.

Jag tänker följa det rådet; skriva enligt samma modell som de över 500 sidorna gjorts. Ibland måste man bestämma sig för att tro på det man gör!
Framtiden får visa vad som komma ska… men nu måste jag bara få tillbaka skaparlusten, det får bli lite måleri till dess den kommer tillbaka.

Ett mödosamt och träligt arbete ligger framför mig

Idag började jag det mödosamma arbetet att ändra språkbruket i romanen. Herregud, vilket jobb! Totalt är det över 500 sidor som ska redigeras att i slutändan kommer det även finnas en modern variant. Man kan ju tro att det är ett enkelt jobb, bara att gå in och ändra exempelvis morsomt till kul, men se där gick man tji. Meningsuppbyggnaderna skiljer sig avsevärt från gammal till modern svenska. De var liksom lite mera fåordiga förr tiden, och hade inte så många prepositioner som vi använder oss av idag.

Mor träter på henne och kalla henne ”slöfock och intet frisk kôna glömma att uträtta sina sysslor, även om hon ska trolovas. Och när det kommat ske, vet bara de vise, drottning Margareta och kung Albrekt. För hennes Ulf måste vara beredd att rida ut i örlog, och först när freden åter är kommen då först bliva det trolovning”.

Det gör Ingrid sorgsen att mor är avog till hennes trängtan. Har aldrig mor varit upp över öronen förälskad, vill hon fråga med töres inte.

I modern tappning så blir det istället;

Mor grälar på henne och kallar henne för ” latmask och ingen frisk kvinna glömmer inte att göra sitt jobb, även om hon ska förlovas. Och när de blir av vet bara de kloka, drottning Margareta och kung Albrekt. För hennes Ulf måste vara beredd att rida ut i kriget och först när det blivit fred, då först kan de förlovas”.  Ingrid känner sig ledsen över att hennes mor är negativ till hennes längtan, har hon aldrig varit upp över öronen kär, vill hon fråga med vågar inte.

Ja, nog är det vackrare och mer poetisk språk det gamla, men eftersom det nuförtiden är så att våra unga inte läser poesi, utan det är snabba puckar som gäller. Den vanligaste skrivna texten för dem är att skicka SMS, då slår sig vackra formuleringar sig slätt. Men som sagt, jag har inte bestämt ännu… lika bra att ha ett äss i rockärmen!

Huvudbry

Dilemma, dilemma… ja, det är nog det enda riktiga ordet som visar vad jag känner.

Så vad är det som ger mig huvudbry?

Jo, min roman utspelar sig under medeltiden och är något så vackert som en episk berättelse med en historisk inramning. Riktiga historiska personer blandas med fiktiva, och fantiseras ihop till en berättelse om översitteri, maktfullkomlighet, kvinnoförtryck och motstånd. För att förstärka och inge en känsla av svunnen tid har jag använt mig av ett gammalt språkbruk. Varje ord har jag tänkt och värkt ut, formuleringar har korrigerats och jag har djupdykt i gamla skrifter, synonymordböcker och slutligen i Svenska Akademins Ordbok (min skattkammare). Detta har medfört att min bok är speciell, den är enligt mig själv, poetisk i vissa avseenden.

Nåväl, eftersom den handlar om en ung kvinna och mans upplevelser av både intolerans, förtryck och inre själsliga resor. Har jag insett att en perfekt målgrupp av läsare är ungdomar (16+), som både får riddare, ungdomlig iver och de första spröda erotiska mötena…

Det är nu dilemmat dyker upp; boken är svårläst genom det ålderdomliga språkbruket. Har fått svar från ett förlag som just ger ut böcker för barn och ungdom. De skriver bl.a.

... har du använt ett äldre språkbruk vilket gör boken ganska svårläst. Det har sin charm men jag känner inte att vi nu har kundgrupper där vi kan marknadsföra den på ett bra sätt…

Då kvarstår frågan; ska jag modernisera språket eller ska jag stå fast vid det? Det vackra språket, orden mot rappare och intensivare formuleringar? Ska jag hålla fast vid bokens originalitet eller ska den bli mainstream?

Vilka vill jag ska läsa boken?

Ännu råder medeltidens kvinnosyn

Igår var det kvinnodagen och jag både målade och skrev. Kvinnorna under medeltiden hade ingen frihet över huvudtaget att tala om. Den enda gång de eventuellt kunde få känna en aning frihet och möjlighet att bestämma lite, inte mycket men ändå en aning var när de blev änkor. Men hennes far, bror eller annan manlig nära släkting, kunde gifta bort henne ganska omgående – så flög den friheten iväg. Kvinnor var handelsvara och männen styrde, likt talibanernas kvinnosyn i dag var de förtryckta utan eget ansvar och nekades att aktivt ta beslut över sina liv.

I gårdagens avsnitt lät jag en av mina kvinnliga huvudrollsinnehavare få möjlighet att höja sin röst, att sätta sig upp både mot kyrkan och sin far.

Hur ska det gå, blir hon satt i horstol med horluva, och jagad ut ur byn? Eller böjer hon sig inför den rådande sedvänjan och kyrkans makt och gör som hon blir ålagd? 

Samtidigt tänker jag att i många hushåll runt om i världen idag, sker samma övergrepp mot kvinnor, ingenting har hänt sedan medeltiden, och ingen författare  kan styra deras öden utan i deras fall är det på riktigt.

Horstol = var ett straff, där kvinnan som varit otrogen, haft olovligt sexuellt umgänge fick sitta inne i kyrkan och visa en bar axel, att jmf skampåle

Horluva = kvinnor som hade haft sex utanför äktenskapet och/eller fött barn fick bära en hätta över doket, oftast röd. Rött stod för horeri och löst leverne.

Man styr över liv och död

Ibland bestämmer man inte alltid över hur det ska gå när man skriver. Idag dog en av mina allra käraste karaktärer. Det är med stort vemod jag säger hejdå till en av mina hjältar. Istället träder en ny rollgestalt fram, en som står för trygghet, stabilitet och kontinuitet. Den som försvann, virvlade fram och spred glädje och energi vart än han gick. Som en brusande vårflod rusade han fram och kittlade den farliga och äventyrliga nervtråden… Den nya är som en trygg höstlig klädd gammal ek, med rötterna väl förankrad i jorden.

Lite sorg känner jag och en liten, men ändå finns den där – klumpen i halsen. 

Att skriva är att styra och ställa över händelser, liv och död, man har liksom allt i sin hand.

Tillvaron går upp och ner

Ena dagen blir man knockad andra dagen räcks en hand åter ut och ger dig hopp, igen och igen… Idag hörde ett nytt förlag av sig. Håll nu tummarna att det här förlaget får mersmak av mig och mitt skrivande! 

Som outgiven författare är tillvaron minst sagt som en färd i en bergodalbana, det går sakta, sakta uppför och det rasslar och kränger i kedjorna och så brakar det plötsligt nerför, med en känsla som om vagnen inte har någon broms… upp och ner, om och om igen.

Knockad men inte uträknad!

Håller på att skriva ut den första delen av min bok. Den är på 420 sidor, så jag skriver ut dubbelsidigt. Hemma har jag en ganska enkel skrivare, vilket innebär att jag måste övervaka processen. Förutom att läsa mail, kolla Facebook och lite smått och gott så läser jag texten. Och kan konstatera, trots mitt kritiska sinnelag att den har både känsla och rytm i språket. Är faktiskt riktigt stolt över vad jag åstadkommit, en roman!

Då plingar det till ”I got mail”:

Hej Maria,

Tack för att vi har fått läsa ett utdrag ur ditt manus. Tyvärr har vi beslutat oss för att inte gå vidare med det men vi önskar dig lycka till på annat håll.

Vänliga hälsningar,

Xxxx Xxxxxxxx

Förlag XXXX

Aj, där satt den käftsmällen, den visste var den tog! Vad hjälper det nu med att alla som läst boken uttrycker sitt gillande. Nu befinner man sig åter på ruta ett, slagen till marken som de tyska knektarna vid Axvall borg. Plötsligt tappar jag lusten för att skriva, sätta mina kunskaper och fantasi på pränt.

Det får bli lite målarterapi idag, för att imorgon ta fram ett nytt extra tjockt hölje som ska täcka min kropp, ett ännu mera slagtålig än den tidigare… men idag tänker jag slicka min sår och känna mig lite ömklig.

Att vattna sina blommor

Ibland sprängs nästan huvudet av all kreativitet som slår rot där inne.

Det växer att det knakar och man känner att snart kommer blommor och blad växa ut ur knoppen om jag inte får sätta mig ner och SKRIVA… men det är inte alltid det finns tid och rum för detta.

Och ibland så finns ingen ro eller inspiration,
det är som man befinner sig i en öken,
totalt torka. 

Då brukar jag måla, tar fram mitt staffli, på med musik och sedan för jag penseln som i trans. 

Tavla efter tavla väller ur mig, som en ständigt strömmande fors. 

Efter en sådan sejour är jag helt ren och känner mig pånyttfödd och är åter redo för att skriva.

Just nu är jag inte i behov av målarterapi, utan får istället vattna mina blommor,
som visar upp en påtaglig växtvärk…