En författares vedermödor och vardag tillsammans med sin fantasi och det skrivna ordet

torsdag 9 februari 2012

Research kan leda en på omvägar...

Kan man äta råttor?
Vad hette Varberg under medeltiden?
Vad hade knektarna på sig vid drabbningar?

Frågorna inför dagens avsnitt av min roman, hopar sig. Stannar upp i mitt skrivande och börjar göra researchs…



Mina hjältar ingår i belägringen av en borg med tyska knektar, de kallas för garpar och är helt avskurna från yttervärlden. Som mina huvudrollsinnehavares befälhavare; Svarte Skåning säger; ”Låt de satans garparna sitta där de sitter, intet får komma ut och intet får komma in”. Denna hårdförda man, som verkligen har funnits fortsätter att spotta ut ordern ”Svultna ska de sitta, att råttorna bliva deras enda föda. Se upp när råttorna lämna borgen med svansen mellan bena, då är garparna kvästa och komma möta oss med blottad hals” skrattar han och man kan se att han njuter av deras värv.

Ja, om han sa det vet jag inte, men i min bok så säger han så. Detta medför givetvis, att jag är tvungen att ta reda på om det är möjligt att äta råttor och överleva?

I eftersökningen upptäcker jag att det går.

Men inte nog med denna information, spåren går vidare och plötsligt hamnar jag i en kunskapsvärld som jag älskar, den religiösa. Enligt den medeltida världsbilden, som utgick från den katolska kyrkans uppfattning så var straffet för en av dödsynderna att just få äta dessa djur.

De sju dödssynderna, eller som de också kallas för huvudsynderna är;

      Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede/Hämnd, Lättja

Straffet för Frosseri; är att man hamnar i helvetet och får där äta; råttor, paddor och ormar.

Under medeltiden var den enskilde individen i högsta grad förankrad i religiositet, och rädslan för att stöta sig med kyrkan och bli straffad av Gud var enormt stort. Tänk, där sitter de stackars tyska knektarna, beordrade att hålla ställning i en borg uppe i kalla norden, och det enda de får att äta är råttor… vilket fantastiskt idé att spåna vidare på…

Förresten, Varberg hette Getakärr och var en central plats för den danska - norska unionen. Precis vid tiden för när min roman utspelar sig hade soldaterna fått lite lättare rustning, från att ha vägt upp mot 50 kilo, bara 35 kilo… och hjälmarna var liknande nutida. Riddare typ Ivanhoe, var betydligt tidigare och om det hade varit på riktigt hade de troligen aldrig kunnat röra sig som de gör i filmen.