Idag hände det, det som jag väntat på, en indikation på att intresse finns för min roman. Att det finns någon som vill läsa mer av mig! Det slår volter i bröstet, det pirrar i magen och jag vill bara skrika ut ett vrål som sträcker sig långt utanför mitt arbetsrum.
Ett förlag har hört av sig.
Det finns många förlag i Sverige, små, stora och så finns de stora elefanterna. När författaren har skrivit klart sin bok, sitter med sitt manus är det tre olika varianter på hur förlagen önskar få in det. Elefanterna vill uteslutande ha in det i utskrivet format, inskickat via det hederliga gamla postverket. Resterande vill ha antingen hela manuset i digital form, skickad via e-post, och slutligen de sista som bara vill ha en teaser, ett smakprov, ett synopsis, en presentation av idén. Med ett manus på över 400 sidor, så förenklas livet avsevärt om man får möjligheten att skicka det digital, då en ansenlig bunt som detta går som paket och en ganska stor summa måste avsättas för porto. Det medför att man väljer på måfå ut de förlag som man tror att den största möjligheten att bli antagen finns, lite av ett lotteri.
Förlaget som hört av sig, har fått två kapitel av min bok och en presentation av innehållet, inget mer och eller mindre. Jag skickade in detta i augusti 2011, och nu hör de av sig… och vill ha mer. I mitt förra inlägg berättade jag en viktig del i en författares personlighet är envishet, att aldrig ge upp, vill lägga till några till; tålamod och tro på högre makter.
