Sitter ensam vid skrivbord, lyssnar med ena örat på Stockholms Radion, det andra lyssnar i mitt inre efter inspirationen, inspirationen till att fortsätta med min roman.
Har redan skrivit första delen av min historiska roman, och har påbörjat del två. Har skickat in del I till omkring tjugo förlag, och väntar på svar från minst tio, vilka är några av de tunga elefanterna i bokförlagsvärlden. Har blivit refuserad av både små som stora och varje gång så sticker till i hjärtat. Vänner och familj stödjer och säger alltid samma sak; tänk både Strindberg och Lindgren blev refuserade, så håll ut – vi tror på dig. Men trots denna okritiska supporterande grupp människor, så känns det i hjärteroten. Det gör ont, det är mitt skötebarn som inte blir antaget. Mitt barn som jag värkt ut och som lagt min själ i, de vänder henne ryggen. Likaväl som vi önskar att våra barn ska bli accepterade och älskade för dem de är, vill jag att dessa, mina skrivna ord ska bli uppskattade. Men oftast kommer det, efter några månader ett negativt svar – utan kommentar. Ity förlagen har alldeles för många manus att läsa och därav ingen kommentar.
I svaret som, oftast kommer via nätet kan det stå;
På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte ge individuell kritik.
eller
Vi får in många manus och beklagar att vi inte har någon möjlighet att mer i detalj kommentera din text och gå in på skälen till vårt beslut.
eller
Det skickas många manus till förlaget och vi har dessvärre ingen möjlighet att kommentera innehållet närmare
Oftast slutar svaren med några käcka positiva hälsningar typ nedan:
Stort tack ändå för att du lät oss läsa, och lycka till på annat håll!
Har givetvis förståelse att förlagen inte har tid för personliga omdömen etc. men trots denna insikt från min sida – så gör det ont!
