Dagens reachers kommer föra mig in i krigshistorian. Ett ämne som inte alltid är högsta prioritet hos mig, men nog så viktigt för att föra min roman vidare. Slaget som jag fokuserar på är drabbningen vid Åsle, intill Falköping, här vann slutligen drottning Margaretas över kung Albrekt och hans tyska knektar (i hans här ingick faktiskt ganska många stockholmare också). När man läser Rimkrönikan (en samling rimverk från sen medeltid, skrivna på s.k. knittelvers) om slaget, upptäcker man att det stupade tjugo tyska och åtta svenska/danska riddare, hur många av de över 3000 män som stred på mot varandra som gick hädan, står inget om.
Nu ställs jag inför frågan, vem av mina hjältar ska dö eller ska jag låta alla klara sig?
Nu ställs jag inför frågan, vem av mina hjältar ska dö eller ska jag låta alla klara sig?
Av mina närmaste får jag olika förslag, en (sonen) säger att jag måste låta några av hjältarna dö, då blir det mera dramatiskt och man blir mer berörd. Den andra (syster), som tillika har läst den första delen önskar att ingen ska dö, som hon säger ”jag gillar inte när nån ska dö… inte Ulf, Knut eller Agne i alla fall”. Dessa tre är några av personerna i boken och om jag följer sonens förslag torde det vara någon av dessa som stupar. Min syster är en obotlig romantiker, som avskyr sorgliga slut, och tycker att David Nicholls bästsäljare En dag var dåligt eftersom slutet är som det är, hon blev helt enkelt förbannad.
När man skriver, blir karaktärerna mer av kött och blod och händelserna tar emellanåt egna omvägar, den från början upplagda idén ändras och bipersoner får plötsligt huvudrollen som man nästan inleder en relation med. Målet med min bok är att visa hur livet kunde se ut under medeltiden i Sverige, för att på ett pedagogiskt sätt kunna visa hur sårbar den enskilda individen, speciellt kvinnan var, därför måste någon dö, någon måste leva… men vem?
Jag har redan bestämt mig, den som gud älskar mest tar han hem tidigast…
