Militärstrateg uppe bland molnen

Ibland så slår fantasin till och kräver omedelbar aktivitet. Som nu senast när jag var ute och flög, högt där uppe bland molnen, ramlade alla polletter ner.

Boken som jag skriver utspelar sig precis innan Kalmarunionen. Det stora slaget som slutligen gav drottning Margareta makten, var vid Åsle, intill Falköping 24 februari 1389. För första gången, så förenades norska, danska och svenska män under en gemensam härförare och stred unisont. Mina ”hjältar”, och de är några stycken, befinner sig lite varstans i riket, och frågeställningen som jag har ställts inför är hur de ska mötas och tillsammans utöva stordåd. 

Där, högt över nordpolen, kom jag på hur det ska gå till, utan att rucka på det historiska korrekta. Upp med anteckningsboken, papper och penna – och börja skissa. Bredvid satt en man med sin PC, på skärmen visades ett Excel ark med en massa siffror. Jag började skissa och dra pilar, han trodde nog att jag minst sagt var en vetenskapsman som fått en Heureka-upplevelse, som Arkimedes fick när han satt i badkaret…

Mannen och jag gav varandra ett förtroendegivande ögonkast, en känsla av förståelse över att stå inför ett problem och sedan lösa det. Han med sina formler och jag som militärstrateg.

Introvert vs. extrovert

Min tillvaro som upcoming författare, är inte helt okomplicerad. Ibland krockar kreativa perioder med uppdrag som jag åtagit mig. Mitt ibland sökande i forntida adelskalendern efter ättelängder, kan jag ställas inför det faktum att snart är det dags att stå inför en publik och hålla föredrag om stress… 

Ena dagen sitter jag molallena på min kammare och fantiserar över medeltiden för att dagen efter, försöka roa och förmedla hjärnans utveckling och hennes makt över vårt beteende. Detta kräver givetvis en stor bit koncentration och fokusering, att jag inte snubblar på orden och börjar prata om biltog och horklut när jag äntrar scenen.

Det är ett privilegium att få arbeta med två så totalt olika sysselsättningar, den ena ensam och introvert och den andra extremt extrovert, och i viss mån exhibitionistisk. Utan det energiflöde som jag får när jag möter mina kunder vore livet tomt och innehållslöst. Och kanhända skulle jag torka igen och inte orka skriva ett enda ord, där jag sitter ensam på min kammar.

Biltog (=fredslös) var det grövsta straffet under medeltiden, då blev man fredslös över hela riket och vem som helst kunde döda den straffade, det var bara män som kunde dömas till detta.

Horklut, alla gifta kvinnor under medeltiden måste dölja sitt hår genom en klut, de kvinnor som hade haft sexuellt umgänge utanför äktenskapet, och/eller fött ett utomäktenskapligt barn satte de på horklut, som  oftast var röd och gav alla rätten att bespotta henne. 

Ibland måste någon dö...

Dagens reachers kommer föra mig in i krigshistorian. Ett ämne som inte alltid är högsta prioritet hos mig, men nog så viktigt för att föra min roman vidare. Slaget som jag fokuserar på är drabbningen vid Åsle, intill Falköping,  här vann slutligen drottning Margaretas över kung Albrekt och hans tyska knektar (i hans här ingick faktiskt ganska många stockholmare också). När man läser Rimkrönikan (en samling rimverk från sen medeltid, skrivna på s.k. knittelvers) om slaget, upptäcker man att det stupade tjugo tyska och åtta svenska/danska riddare, hur många av de över 3000 män som stred på mot varandra som gick hädan, står inget om.
Nu ställs jag inför frågan, vem av mina hjältar ska dö eller ska jag låta alla klara sig?

Av mina närmaste får jag olika förslag, en (sonen) säger att jag måste låta några av hjältarna dö, då blir det mera dramatiskt och man blir mer berörd. Den andra (syster), som tillika har läst den första delen önskar att ingen ska dö, som hon säger ”jag gillar inte när nån ska dö… inte Ulf, Knut eller Agne i alla fall”. Dessa tre är några av personerna i boken och om jag följer sonens förslag torde det vara någon av dessa som stupar. Min syster är en obotlig romantiker, som avskyr sorgliga slut, och tycker att David Nicholls bästsäljare En dag var dåligt eftersom slutet är som det är, hon blev helt enkelt förbannad.

När man skriver, blir karaktärerna mer av kött och blod och händelserna tar emellanåt egna omvägar, den från början upplagda idén ändras och bipersoner får plötsligt huvudrollen som man nästan inleder en relation med. Målet med min bok är att visa hur livet kunde se ut under medeltiden i Sverige, för att på ett pedagogiskt sätt kunna visa hur sårbar den enskilda individen, speciellt kvinnan var, därför måste någon dö, någon måste leva… men vem? 

Jag har redan bestämt mig, den som gud älskar mest tar han hem tidigast…

Pirr i magen

Idag hände det, det som jag väntat på, en indikation på att intresse finns för min roman. Att det finns någon som vill läsa mer av mig!  Det slår volter i bröstet, det pirrar i magen och jag vill bara skrika ut ett vrål som sträcker sig långt utanför mitt arbetsrum.

Ett förlag har hört av sig.

Det finns många förlag i Sverige, små, stora och så finns de stora elefanterna. När författaren har skrivit klart sin bok, sitter med sitt manus är det tre olika varianter på hur förlagen önskar få in det. Elefanterna vill uteslutande ha in det i utskrivet format, inskickat via det hederliga gamla postverket. Resterande vill ha antingen hela manuset i digital form, skickad via e-post, och slutligen de sista som bara vill ha en teaser, ett smakprov, ett synopsis, en presentation av idén. Med ett manus på över 400 sidor, så förenklas livet avsevärt om man får möjligheten att skicka det digital, då en ansenlig bunt som detta går som paket och en ganska stor summa måste avsättas för porto. Det medför att man väljer på måfå ut de förlag som man tror att den största möjligheten att bli antagen finns, lite av ett lotteri.

Förlaget som hört av sig, har fått två kapitel av min bok och en presentation av innehållet, inget mer och eller mindre. Jag skickade in detta i augusti 2011, och nu hör de av sig… och vill ha mer. I mitt förra inlägg berättade jag en viktig del i en författares personlighet är envishet, att aldrig ge upp, vill lägga till några till; tålamod och tro på högre makter.

Att vara modig!

Att bestämma sig för att bejaka sin innersta dröm, att sätta på sig skrivarhatten och presentera sig som Författare kräver mycket, men mest av allt mod – mod att våga följa sina drömmar och tro på dem.

”Man blir inte författare, man är det från början, och om man är det måste man fortsätta att vara det så länge man lever” säger Elsie Johansson, och en sanning ligger det i detta, du kan inte sätta dig ner och bestämma dig för att BLI något som redan finns inom dig. Känner att jag har denna förmåga, och tror på den dessutom så har jag den envisa personligheten som krävs, att aldrig ge upp. 

Förutom rätt personlighet, så läser jag mycket. Försöker ständigt hålla mig alert inom litteraturen, men när jag är mitt i ett skrivande period, då hjärnan nästan värker för jag inte hinner med att få ut allt, då samlas bokhögarna på sängbordet, för att vänta tills skaparperioden åter ligger på sparlåga. 

Under sådana kreativa perioder läser jag innan sänglampan släcks, poesi eller små tankböcker, för närvarande en liten underbar loggbok,  från en av mina favoritförfattare; Bodil Malmsten ”De från norr kommande leoparderna”.

En ständig följeslagare i livet, är min anteckningsbok, där samlar jag idéer till och för mitt skrivande. Ständigt ny uppslag och formuleringar kan dyka upp där man minst anar det. Speciellt användbar vid resor, fikastunder eller framförallt när vargtimmen har slagit rot i mig, och jag snurrar runt i sängen – då brukar jag lyckas lösa tankenötter och då är min lilla bok livsviktig.

”Alla våra drömmar kan uppfyllas om vi har modet att uppfylla dem”

                                                                                Walt Disney

Solsken förstör disciplinen

Det krävs disciplin att arbeta hemma. Att inte få dåligt samvete för att dammråttorna samlas i vrårna, tvättkorgen dignar och framförallt, solen skiner och pockar…
Speciellt vackert väder är det mest jobbiga, man blir stressad av att sitta inne och ”jobba” när vädret egentligen tillåter långa promenader. Och detta händer oftast när man har flyt i jobbet, när fantasin rinner som porlande bäckar, då skiner solen.

Hur hanterar jag detta?

Jo, jag säger till mig själv att om jag var anställd på ett företag, skulle jag bara kunna njuta av det vackra vädret på lunchen – om ens då.
Att ta lite extra ”friheter” är en av fördelarna med att vara sin egen, samtidigt så är det just det som komplicerar arbetsdisciplinen.
Därför har jag lagt upp min vardag enligt följande, måndagar och fredagar är jag ledig… då samlas dammråttor in, idkar home-styling, tar långa promenader och träffar vänner. De andra dagarna är jag upptagen av mitt arbete, och om solen då skiner, goda vänner ringer och lockar med cafébesök, tackar jag, oftast nej. 

Ibland strejkar jag, som hemmafru och ger inspirationen och min fantasi tid att få kreera, vilket är det egentliga ledigheten, om det inte vore för solen.

Idag är det fredag, och jag har satt på mig förklädet! Men det kommer nog åka av, för har en sådan fantastisk idé hur nästa kapitel ska utformas…

Research kan leda en på omvägar...

Kan man äta råttor?
Vad hette Varberg under medeltiden?
Vad hade knektarna på sig vid drabbningar?

Frågorna inför dagens avsnitt av min roman, hopar sig. Stannar upp i mitt skrivande och börjar göra researchs…



Mina hjältar ingår i belägringen av en borg med tyska knektar, de kallas för garpar och är helt avskurna från yttervärlden. Som mina huvudrollsinnehavares befälhavare; Svarte Skåning säger; ”Låt de satans garparna sitta där de sitter, intet får komma ut och intet får komma in”. Denna hårdförda man, som verkligen har funnits fortsätter att spotta ut ordern ”Svultna ska de sitta, att råttorna bliva deras enda föda. Se upp när råttorna lämna borgen med svansen mellan bena, då är garparna kvästa och komma möta oss med blottad hals” skrattar han och man kan se att han njuter av deras värv.

Ja, om han sa det vet jag inte, men i min bok så säger han så. Detta medför givetvis, att jag är tvungen att ta reda på om det är möjligt att äta råttor och överleva?

I eftersökningen upptäcker jag att det går.

Men inte nog med denna information, spåren går vidare och plötsligt hamnar jag i en kunskapsvärld som jag älskar, den religiösa. Enligt den medeltida världsbilden, som utgick från den katolska kyrkans uppfattning så var straffet för en av dödsynderna att just få äta dessa djur.

De sju dödssynderna, eller som de också kallas för huvudsynderna är;

      Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede/Hämnd, Lättja

Straffet för Frosseri; är att man hamnar i helvetet och får där äta; råttor, paddor och ormar.

Under medeltiden var den enskilde individen i högsta grad förankrad i religiositet, och rädslan för att stöta sig med kyrkan och bli straffad av Gud var enormt stort. Tänk, där sitter de stackars tyska knektarna, beordrade att hålla ställning i en borg uppe i kalla norden, och det enda de får att äta är råttor… vilket fantastiskt idé att spåna vidare på…

Förresten, Varberg hette Getakärr och var en central plats för den danska - norska unionen. Precis vid tiden för när min roman utspelar sig hade soldaterna fått lite lättare rustning, från att ha vägt upp mot 50 kilo, bara 35 kilo… och hjälmarna var liknande nutida. Riddare typ Ivanhoe, var betydligt tidigare och om det hade varit på riktigt hade de troligen aldrig kunnat röra sig som de gör i filmen.

Ordet

Ordet, jag älskar ordet.

När jag pratar vilket jag gör mer än gärna så rinner orden ur min mun som långa tirader. Jag har talets gåva och har inte svårt att hitta rätt ord, synonymer och formulerar mig gärna med en viss knorr – när jag skriver är det motsatsen. Varje ord är betydelsefullt och dess mening ska vara själva essensen av bokens innehåll.

Mindre ord, vackrare formuleringar och stilistisk träffsäkerhet, är min strävan.

Samtidigt vill jag förkovra mig i ett givet ämne att jag inom fantasins värld lär mig något specifikt. Första romanen jag skrev, var temat sjuttiotalet, varav jag friskade kontinuerligt upp mitt minne av detta decennium. Romanen som jag arbetar med nu, utspelar sig däremot under trettonhundratalet och medför fördjupning i ämnen som läkeörter, ålderdomligt språkbruk och historisk fakta. Ett mål har varit att i möjligaste mån använda mig av ord, namn och språkbruk i ålderdomligt stil. Detta har fört mig till gamla texter och då har Svenska Akademins Ordbok varit som en skattkista att dyka i…

Att bli refuserad

Sitter ensam vid skrivbord, lyssnar med ena örat på Stockholms Radion, det andra lyssnar i mitt inre efter inspirationen, inspirationen till att fortsätta med min roman.

Har redan skrivit första delen av min historiska roman, och har påbörjat del två. Har skickat in del I till omkring tjugo förlag, och väntar på svar från minst tio, vilka är några av de tunga elefanterna i bokförlagsvärlden. Har blivit refuserad av både små som stora och varje gång så sticker till i hjärtat. Vänner och familj stödjer och säger alltid samma sak; tänk både Strindberg och Lindgren blev refuserade, så håll ut – vi tror på dig. Men trots denna okritiska supporterande grupp människor, så känns det i hjärteroten. Det gör ont, det är mitt skötebarn som inte blir antaget. Mitt barn som jag värkt ut och som lagt min själ i, de vänder henne ryggen. Likaväl som vi önskar att våra barn ska bli accepterade och älskade för dem de är, vill jag att dessa, mina skrivna ord ska bli uppskattade. Men oftast kommer det, efter några månader ett negativt svar – utan kommentar. Ity förlagen har alldeles för många manus att läsa och därav ingen kommentar.

I svaret som, oftast kommer via nätet kan det stå;

På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte ge individuell kritik.
eller
Vi får in många manus och beklagar att vi inte har någon möjlighet att mer i detalj kommentera din text och gå in på skälen till vårt beslut.
eller
Det skickas många manus till förlaget och vi har dessvärre ingen möjlighet att kommentera innehållet närmare

Oftast slutar svaren med några käcka positiva hälsningar typ nedan:

Stort tack ändå för att du lät oss läsa, och lycka till på annat håll!

Har givetvis förståelse att förlagen inte har tid för personliga omdömen etc. men trots denna insikt från min sida – så gör det ont!