Äntligen dök Nemesis upp!

Att komma på en genialisk hämnd, är inte lätt. Att visa på rå brutal styrka, att misshandla, stoppa kniven i någon är simpelt och alldeles för banalt.

Om man ska hämnas någon ska det vara med finess... det ska liksom krypa in under huden på offret, skapa disharmoni och stanna l ä n g e…

Den perfekta hämnden är den som beskrivs i boken "En hondjävuls liv och lustar" av Fay Weldon, den tog!

I mitt inre vilar ingen despot, jag trodde det men det visar sig att jag är en ganska fridsam person. Men äntligen efter ett djupt sökande har jag intagit rollen som hämndens gudinna, jag ÄR Nemesis, och har kommit på DEN ultimata hämnden…

På sightseeing i mitt inre

När man är författare får man möjligheter att fördjupa sig andra personligheter än dem som man själv besitter, i alla fall vad man tror sig ha. 

Man skapar möjligheter och eventualiteter som man inte själv tror att man kommer hamna i, eller kanske ännu mera skulle reagera på och framförallt agera på samma sätt som kvinnorna och männen gör i romanerna. 

Det är verkligen stimulerande och utmanande att låta saker ske och låta händelseförloppet ta vägar som ligger så långt ifrån en själv att man i slutändan inte förstår hur och varför de reagerar som de gör; ja till och med att bli förbannad på deras flathet, enkla och stupida agerande. Ibland vill man skrika; för i helvete fattar du ingenting… men samtidigt så är det intressant att vrida och vända på olika typer av människors inre liv. 

Mafalda heter en spansk seriefigur som gör en massa tänkvärda observationer i korta strippar. Ett oförglömligt var där hon efter frågan om hon ville fördjupa sig i kunskap om sig själv och hon svarade; 

”har ingen lust att gå på sightseeing i mitt inre…” 

Att vara författare är faktiskt precis det man gör, går på sightseeing i sitt inre, man plockar fram scenarier från en undermedveten värld, grundat på fantasi och erfarenheter. Erfarenheter som är sprunget av eget livshändelser och av att lyssna på andras kunskaper eller eget läsande. 

Skrivandet lär ut hela tiden, både om människans natur och även om sig själv och vem man egentligen är.

Två flugor i en smäll

Solen skiner och värmen är här, det är då konflikten är ett faktum. Både vill skriva samtidigt som det andra jaget vill ut och gå och njuta av vädret. 

Visst kan jag slå två flugor i en smäll, ta med mig datorn ut och tillfredsställa alla mina behov… men det är inte optimalt att sitta på en parkbänk och författa relationsdramer. 

Men man kan ju alltid ta med sig kreativitetsboken och kladda i…

Har skaffat mig en korrekturläsare...

Håller på att redigerar, brukar göra det emellanåt, skriva ut det som är klart och sedan går jag igenom texten, kollar formuleringar och annat smått och gott. Den här gången har jag låtit min syster få vara min korrekturläsare, vilket är ett nytt inslag i mitt författarskap. Har tidigare låtit väl utvalda personer, först få läsa när jag tyckt att romanerna har varit färdiga, alltså färdiga för tryck.

Nu har jag tagit ett kapitel, redigerat och sedan skickat iväg det på mail till henne, för att få feedback. 

Vår mail korrespondens är väl värd att redovisa här,

Jag (J): nu har jag skickat det första kapitlet via mail
-------------
Syster(S): oj, oj vilken start!! tufft, men jävligt bra! Maria! fortsätt!!

(J): tycker du det, men du ska veta att de första 100 sidorna är en själslig misär...

(S): jo, jag förstår men hon tar sig upp hoppas jag???

(J): jag har ju stränga order från mina systrar; lyckliga slut...

(S): ha ha, precis. men annars orkar man inte läsa den, inte med en sån start...

--------------------

(S): fy sjutton Maria att du klarar av att skriva om detta förskräckliga, så fruktansvärt... stackars människa

(J): och värre blir det...

(S): uhhh jag har svårt för detta, lider så med människan, herregud

----------------------

(S) ja, det är jättebra!! du får till allt så jävla bra. Men temat är för bedrövligt... sorry men jag har jättesvårt att läsa om sådan förnedring

(J): ja, jag vet och du kommer bli upprörd flera gånger, men det kommer hämnd...
(S) jag har hunnit läsa det senaste kapitlet och jag lider med denna Eva och mår dåligt med henne.
(J): men Laila, det är bara fiction... det blir bättre men först kommer hon ner i helvetet....
(S):ok, men det är lätt att leva sig in i det, och du skriver jävligt bra, du är duktig Maria

Med sådan feedback, är det inte konstigt att man inte ger upp, utan fortsätter och fortsätter.. och inte är hon subjektiv heller!

Få lite fågelperspektiv

 Ibland måste man stanna upp och få distans till det man skriver.

Precis när man har det värsta flytet, orden och fantasin håller varandra i händerna och man rusar fram i rena sprinterfarten, då ska man stanna upp och lyfta blicken uppåt eller inåt.

Historien kräver att man hämtar andan för att få rätt perspektiv och få nya infallsvinklar. Precis som vi behöver göra i det riktiga livet, stanna upp och rensa tankarna för att få nya fräscha idéer, måste romanen få vila ett tag. Man måste byta spår, från oftast gamla inkörda djupa traktorspår där man inte kan skönja något ljus i tunneln till något helt nytt och otrampat.

Min huvudrollsinnehavare, stod bokstavligt talat med anklarna långt ner i dyn, det fanns ingen ljusning över huvudtaget. Efter en lite paus, har plötsligt lite, inte mycket men ändå lite sol kommit in i hennes liv...

Ibland måste man flyga iväg, ut genom fönstret och få lite fågelperspektiv.

Att hämnas med finess...

Det sprudlar av energi, orden väller fram och jag njuter i fulla drag. Skrivandet leder mig vidare i romanens vidunderliga värld, som nu fylls av intriger, otrohet, svek och hämnd. Nu får jag verkligen användning av min outtömliga fantasibank. 

Roligast är att hitta på hur hon, tanten ska ge tillbaka. Det måste vara en raffinerad hämnd, som sin kära syster sa; ”inget olagligt Maria”, när jag bad om råd på hur en bedragen kvinna ska ge igen. 

Inget olaglig… mmmm det skulle i och för sig vara enklast om hon helt sonika hugger kniven i hennes antagonist, men usch vad banalt. Nej, här krävs lite mer underfundighet och ge Tant-powern ett ansikte… har ni några förslag, snälla berätta!

Tålamod är en dygd!

Har äntligen fått besked, det finns en yrkeskår som har enormt stor arbetsbörda, ja näst intill omänsklig, redaktörer på bokförlag. Orsaken är denna anhopning av manus som skickas in till dem. 

Det är många, inklusive jag själv som när på en dröm att få bi Författare och utgiven av ett förlag. När frågan ställs om vilket drömyrke har du? Är svaret väldigt ofta just författare. 

Denna stora förhoppning medför självklart att förlagen dränks av manus från amatörer. 

Nästan alla bokförlag har en hemsida, där får man information om hur de önskar få manuset insänt, vilket format etc. Där skriver de att de inte kan ge personliga omdömen om just ditt manus, att om man vill ha det returnerat måste man skicka med ett frankerat brev, och slutligen det kommer ta tid innan besked kan ges. 

Igår fick jag ett svar, och påstå att det har tagit tid är lite av ett understatement, det tog 14 månader. Först tänkte jag; oj vad fort de svarar, i tron att det gällde min medeltidsroman. När jag sedan läser mejlet inser jag att det är det första av mina manus som jag skickat in… ”Alldeles normala människor” som jag skrev sommaren 2010. Ganska mycket vatten har runnit under broarna sedan dess: ytterligare en fullbordad roman, fortsättningen av den, del II och slutligen en modern relationsdrama som även den börjar närma sig 200 sidor.

Så här skrev förlaget;

Hej Maria!
För en evighet sedan skickade du ett manus till oss, och vi ber tusen gånger om ursäkt för att vi dröjt så länge med att svara. Vi är ett litet förlag och får fler manus än vi kan hantera i nuläget, det är ingen ursäkt men en förklaring.
För tillfället har vi inte utrymme för några nya utgivningar, så vi måste tyvärr tacka nej till ditt manus.
Återigen, förlåt för den långa väntetiden och lycka till med ditt fortsatta skrivande!
Med vänlig hälsning,
Xxxxxx Xxxx, förlagsassistent
FÖRLAG

Brevet är mycket vänligt skrivet, och ja, jag förlåter dem, och tänker att det måste vara tungt att vara förlagsredaktör.

Tålamod, tålamod Maria, är en dygd!