Ibland måste man stanna upp och få distans till det man skriver.
Precis när man har det värsta flytet, orden och fantasin håller varandra i händerna och man rusar fram i rena sprinterfarten, då ska man stanna upp och lyfta blicken uppåt eller inåt.
Historien kräver att man hämtar andan för att få rätt perspektiv och få nya infallsvinklar. Precis som vi behöver göra i det riktiga livet, stanna upp och rensa tankarna för att få nya fräscha idéer, måste romanen få vila ett tag. Man måste byta spår, från oftast gamla inkörda djupa traktorspår där man inte kan skönja något ljus i tunneln till något helt nytt och otrampat.
Min huvudrollsinnehavare, stod bokstavligt talat med anklarna långt ner i dyn, det fanns ingen ljusning över huvudtaget. Efter en lite paus, har plötsligt lite, inte mycket men ändå lite sol kommit in i hennes liv...
Ibland måste man flyga iväg, ut genom fönstret och få lite fågelperspektiv.
