Nu har jag skickat in mitt manus till två korrekturläsare,
ojojoj det är svettigare än man kan tro. Båda står mig väldigt nära och kommer
bara ösa kärlek över mig. Fördelen till att de kommer komma med konstruktiv kritik är faktiskt att den här typen av böcker
gillar ingen av dem. Den ena älskar deckare den andra feelgood romaner, och
mycket kan man kalla ”Ett olidligt tillstånd” men den uppfyller definitivt
inget av dessa kriterier. Så de kommer vara tvungna att kolla avstavningar, rätta felstavningar och hänga upp sig på konstigheter för att hålla intresset uppe.
Att lämna ifrån sig sitt alster är lika svindlande, oroligt
som när man lämnar sitt barn första gången på dagis – kommer han bli mobbad,
får han inga vänner, kommer fröknarna förstå honom och älska honom för den han
är?
Ju mer man känner den som ska bedöma desto svårare. I mitt
arbete så står jag ofta inför publik, ibland upp emot hundra personer. Visst är
det lite nervöst innan men när jag väl står uppe på scen är det ljuvligt, men
om någon jag känner sitter i publiken, då är jag dödsskraj hela tiden. Visst är
det konstigt, de som man älskar mest är man mest nervös inför – konstigt!
