Prestationsångest

Nu har jag skickat in mitt manus till två korrekturläsare, ojojoj det är svettigare än man kan tro. Båda står mig väldigt nära och kommer bara ösa kärlek över mig. Fördelen till att de kommer komma med konstruktiv kritik är faktiskt att den här typen av böcker gillar ingen av dem. Den ena älskar deckare den andra feelgood romaner, och mycket kan man kalla ”Ett olidligt tillstånd” men den uppfyller definitivt inget av dessa kriterier. Så de kommer vara tvungna att kolla avstavningar, rätta felstavningar och hänga upp sig på konstigheter för att hålla intresset uppe.

Att lämna ifrån sig sitt alster är lika svindlande, oroligt som när man lämnar sitt barn första gången på dagis – kommer han bli mobbad, får han inga vänner, kommer fröknarna förstå honom och älska honom för den han är?

Ju mer man känner den som ska bedöma desto svårare. I mitt arbete så står jag ofta inför publik, ibland upp emot hundra personer. Visst är det lite nervöst innan men när jag väl står uppe på scen är det ljuvligt, men om någon jag känner sitter i publiken, då är jag dödsskraj hela tiden. Visst är det konstigt, de som man älskar mest är man mest nervös inför – konstigt!

Nedkomsten gick smärtfritt

Förlossningen gick bra, nedkomsten skedde inte smärtfritt men trots det måste jag erkänna, det gick bra. Tack vare att juni varit den regnigaste månaden på över hundra år har inga distraktioner infunnit sig, helt ostört har jag fått avsluta mitt alster.

Nu är den ivägsänd till korrekturläsaren, därefter följer nästa steg, det otäcka, ta kontakt med förlagen.

Har tillägnat romanen alla starka klimakteriehäxor, keep on fighting!

En stund på jorden

Solen skiner, det är varmt och underbart. Sitter ute och redigerar, lägger till och tar bort. Är lite rådvill över slutet och om själva meningen med boken.

Då kom där en vindpust, rufsade om mitt hår och några blad for iväg. Precis då fick jag svaret, för samtidigt sjunger någon på radion ”kärlek och hat… en stund på jorden…”. Det är det min roman handlar om, att vi vistas en stund på jorden och hela tiden balanserar människan mellan kärlek och hat.

Romanen är så gott som klar, knyter ihop säcken och har vänt min huvudrollskaraktärs missär till något ljust och hoppfullt.

Knyter ihop säcken!

Idag regnar det, jipppiiii då kan jag äntligen koncentrera mig på min roman utan att solen lockar med sin värme.

Mitt arbetsrum består av ett stort takfönster, och jag sitter precis under det. När solen lyser in så värmer den min nacke – det är skönt men samtidigt känner man sig väldigt instängd. Nu när himlen öppnat sig och regnet bara öser ner så smattrar det skönt istället, och plötsligt blir rummet intimt och mysigt.

Håller på att knyta ihop säcken, intrigerna, sorgen och upprättelsen har börjat ta form och slutet är nära.

Romanen belyser svek, att åldras och att känna sig passé och upprättelse, dagsaktuellt ämne enligt mig då vi stirrar oss blinda på förgänglighet och ungdomens vitalitet.

Måste erkänna, jag börjar bli nöjd!