Det är mycket nu!

Det är många bollar i luften nu; tur att jag begåvats med en stor simultanförmåga. Förutom att amatörodlaren i mig kräver extra mycket arbetsinsats under den här årstiden, så är den ändå av underordnad roll i jämförelse med mitt skrivande.

Håller på med tre (3) olika böcker för stunden.

Huvuduppgiften är klim-lit romanen ”Birgit Johanssons dagbok – Ingen människa är en ö”, som är i slutfasen innan den ligger hos bokhandlarna. Har ett samarbete, på daglig basis med en underbar grafiker; Sandra som kreerar det ena omslaget efter det andra, sätter texten och väljer fonter, som jag sedan ska ge min åsikt över. Det där med omslag är väldigt omständligt och svårt; det är ju faktiskt det som ska dra läsare till sig. När boken släpps ska jag delta i att marknadsföra den, och det är något som jag verkligen behöver hjälp med!  

Sedan håller jag på med min medeltidsroman, som kommit tillbaka från korrekturläsning – tack Laila! Hon hade bra synpunkter, som kräver ytterligare arbetsinsatser. Utöver att jag åter ska gå in i medeltidens era, håller jag även på att skriva på en ny klim-lit roman; arbetsnamnet är ”Viola Andersson”. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun, tänk om Violas funderingar plötsligt hamnar hos någon av kämparna som strider för drottning Margareta, eller om Albrekt av Mecklenburg plötsligt blir en hipster på kniv-söder...

Baddräkts-casting!

Äntligen! Äntligen är mitt manus/roman avslutad – ja så till vida att berättelsen har nått sitt slut, jag har knutit ihop säcken. Har nu skrivit ut den och ska nu läsa den från första sista sidan (453 blad) för att kontrollera fel och brister. Sedan åker den iväg för korrektur, och när vi alla är nöjda är det dags för den stora plågan – lämna över den till förlaget! Det är bland det värsta jag vet, man blir bedömd, synad in i varenda en av kroppens porer. Rena rama baddräkts-catwalken, det känns förnedrande. Mitt barn, mitt alster som jag kreerat ut ur mitt innersta – det kanske inte duger.

Och inte nog med det, mina hjältar, följeslagare under en lång tid tar jag farväl av, bara så där.

Det känns väldigt ensamt, jag är övergiven!

Inspiration

Även författare, egna företagare måste få koppla av lite. Sitter du hemma på din kammare flyter gärna vardagliga bestyr, fritids intressen och arbetet ihop till en enda diffus massa. Då måste man ta sig i kragen och lämna datorn, diskmaskinen, dammsugaren, spisen, och ge sig hän något annat – för min del är det något väldigt naturnära; odling!

Idag har jag vandrat runt bland trädgårdar, blomsteruppsättningar, buskar och gräsklippare. Jag har varit på trädgårdsmässan! Inspirationen flödar, men inte att åter kasta mig över mitt manus, nej att få stoppa händerna i myllan; och ute snö-regnar det... 

Stillar min kunskapstörst

Om det finns något jag kan säga om mig själv, är att jag inte är någon större fan av hästar. De gillar inte mig och jag tycker att de är vackra på avstånd. Om man skriver en äventyrsroman som utspelar sig under medeltiden, då kan man inte undvika hästar. Så idag har mitt researcharbete gett mig svar på om hästars transpirationsförmåga. Svettas hästar? Svaret är ja! Hästar är en av få däggdjur, liksom människan som är beroende av svettning – som för deras del är ett protein som är vitt och löddrar – för nedkylning under motion och när det är för värmt. Det här är en av fördelarna att sitta inne på sin kammare och författa böcker; man lär något nytt hela tiden. Och med tanke på min outtömliga kunskapstörst är det en lisa för själen!

Klim-lit; böcker för mogna kvinnor...

Nu har lite över ett halvår gått sedan min STORA debut som romanförfattare och det har varit omtumlande. Har fått så mycket positiv feedback emellanåt att jag nästan har haft svårt att ta det till mig. Boken Ett olidligt tillstånd är utan överdrift en tragisk roman, om svek, besatthet och ensamhet – även om man kan skönja en ljusnande framtid mot slutet

Ur tragedi föds komedi, och jag var helt enkelt tvungen att skriva något mer ljust och roligt – och nu är manuset klart till min senaste, lite skruvade roman: Birgit Johanssons dagbok – ingen människa är en ö (titeln är en travestering av ”Bridget Jones dagbok”).

Utgångläget har varit att de som läser mest böcker i vårt land (kanske i hela världen) är medelålders kvinnor, och ingen grupp är så lite representerad som just den gruppen inom litteraturen. Saknaden av böcker som tar upp den moderna tanten-damen-mogna kvinnan har gett mig idén. Har sökt efter ett passande namn som klassificerar genren, som ex. Chick-lit, men har inte hittat något – så jag har hittat på ett själv: Klim-lit (klimakterie-litteratur).

Boken handlar om en kvinna (50 +), som går i samma fotspår dag ut och dag in. Livet är grått, hon är grå och hon börjar alltmer resignera och acceptera ensamheten. Hon lever upp genom att se gamla kärleksfilmer på teve och läsa romantiska böcker; och längtar efter att få bli älskad och ge kärlek. En natt drömmer hon att hon egentligen är fransyska. Det blir starten på ett nytt liv för henne. Hon vågar släppa sargen och ge sig ut på okända marker. Den inre resan hon sätter igång ska läsaren se som en metamorfos. Att våga leva och fånga impulserna som ständigt passerar framför våra ögon.

Det har varit en ren underhållning att skriva boken – man kan säga att talesättet ”The sky is the limit” har varit min ledstjärna. Förhoppningsvis kommer den ut lagom till sommaren