Baddräkts-casting!

Äntligen! Äntligen är mitt manus/roman avslutad – ja så till vida att berättelsen har nått sitt slut, jag har knutit ihop säcken. Har nu skrivit ut den och ska nu läsa den från första sista sidan (453 blad) för att kontrollera fel och brister. Sedan åker den iväg för korrektur, och när vi alla är nöjda är det dags för den stora plågan – lämna över den till förlaget! Det är bland det värsta jag vet, man blir bedömd, synad in i varenda en av kroppens porer. Rena rama baddräkts-catwalken, det känns förnedrande. Mitt barn, mitt alster som jag kreerat ut ur mitt innersta – det kanske inte duger.

Och inte nog med det, mina hjältar, följeslagare under en lång tid tar jag farväl av, bara så där.

Det känns väldigt ensamt, jag är övergiven!

Inspiration

Även författare, egna företagare måste få koppla av lite. Sitter du hemma på din kammare flyter gärna vardagliga bestyr, fritids intressen och arbetet ihop till en enda diffus massa. Då måste man ta sig i kragen och lämna datorn, diskmaskinen, dammsugaren, spisen, och ge sig hän något annat – för min del är det något väldigt naturnära; odling!

Idag har jag vandrat runt bland trädgårdar, blomsteruppsättningar, buskar och gräsklippare. Jag har varit på trädgårdsmässan! Inspirationen flödar, men inte att åter kasta mig över mitt manus, nej att få stoppa händerna i myllan; och ute snö-regnar det... 

Stillar min kunskapstörst

Om det finns något jag kan säga om mig själv, är att jag inte är någon större fan av hästar. De gillar inte mig och jag tycker att de är vackra på avstånd. Om man skriver en äventyrsroman som utspelar sig under medeltiden, då kan man inte undvika hästar. Så idag har mitt researcharbete gett mig svar på om hästars transpirationsförmåga. Svettas hästar? Svaret är ja! Hästar är en av få däggdjur, liksom människan som är beroende av svettning – som för deras del är ett protein som är vitt och löddrar – för nedkylning under motion och när det är för värmt. Det här är en av fördelarna att sitta inne på sin kammare och författa böcker; man lär något nytt hela tiden. Och med tanke på min outtömliga kunskapstörst är det en lisa för själen!

Klim-lit; böcker för mogna kvinnor...

Nu har lite över ett halvår gått sedan min STORA debut som romanförfattare och det har varit omtumlande. Har fått så mycket positiv feedback emellanåt att jag nästan har haft svårt att ta det till mig. Boken Ett olidligt tillstånd är utan överdrift en tragisk roman, om svek, besatthet och ensamhet – även om man kan skönja en ljusnande framtid mot slutet

Ur tragedi föds komedi, och jag var helt enkelt tvungen att skriva något mer ljust och roligt – och nu är manuset klart till min senaste, lite skruvade roman: Birgit Johanssons dagbok – ingen människa är en ö (titeln är en travestering av ”Bridget Jones dagbok”).

Utgångläget har varit att de som läser mest böcker i vårt land (kanske i hela världen) är medelålders kvinnor, och ingen grupp är så lite representerad som just den gruppen inom litteraturen. Saknaden av böcker som tar upp den moderna tanten-damen-mogna kvinnan har gett mig idén. Har sökt efter ett passande namn som klassificerar genren, som ex. Chick-lit, men har inte hittat något – så jag har hittat på ett själv: Klim-lit (klimakterie-litteratur).

Boken handlar om en kvinna (50 +), som går i samma fotspår dag ut och dag in. Livet är grått, hon är grå och hon börjar alltmer resignera och acceptera ensamheten. Hon lever upp genom att se gamla kärleksfilmer på teve och läsa romantiska böcker; och längtar efter att få bli älskad och ge kärlek. En natt drömmer hon att hon egentligen är fransyska. Det blir starten på ett nytt liv för henne. Hon vågar släppa sargen och ge sig ut på okända marker. Den inre resan hon sätter igång ska läsaren se som en metamorfos. Att våga leva och fånga impulserna som ständigt passerar framför våra ögon.

Det har varit en ren underhållning att skriva boken – man kan säga att talesättet ”The sky is the limit” har varit min ledstjärna. Förhoppningsvis kommer den ut lagom till sommaren

Har kommit till Base Camp

Nu är jag framme, nu har jag klättrat uppför berget och nått dit jag ville; att bli publicerad, bli utgiven på ett förlag.

Det är STORT, mycket stort att få boken i mina händer; lukta; klämma; vrida; läsa i den; MIN FÖRSTA ROMAN!

Resan dit har varit omtumlande. Refuserade manus, fina brev från förlag där de unisont tackar för visat intresse men nej tack, knockad till och från men som en rysk docka, har jag bara bytt skal och tryckt ner huvudet och tänkt; Jag ska klara det här! 

Så fick jag positiv feedback, från ett förlag; IDUS. De tyckte mitt manus var intressant och ville gärna ge ut det! 

Så började redigeringen. Om någon av en händelse tror att det bara är att skriva en berättelse, skicka in den till ett förlag, bli antagen (det svåraste) och så med ens har man en bok i sin hand – glöm det! Om man har turen att någon redaktör gillar manuset, så börjar redigeringsarbetet… Tror att utan överdrift har jag gått igenom texten upp emot 10 gånger, EFTER ATT JAG SJÄLV TYCKTE ATT DEN VAR KLAR. Men det var mödan värt, för nu sitter jag här med en produkt som jag är väldigt stolt över. Lycklig, rörd och överväldigad är känslorna som rusar i min kropp. 

Boken som är en sorglig berättelse, och från början bara ett sidoprojekt; för att jag behövde få lite distans till mitt egentliga huvudprojekt – medeltidsromanen – blev min dyrk till att kunna titulera mig författare.

Målet med bloggen var att redogöra för mitt liv som opublicerad författare har jag uppnått , men det är bara första etappen, jag har bara nått till Base Camp; nu går jag in i en ny fas i livet – att skriva mer böcker, så att jag inte blir en dagslända! 

Obotlig optimist

Nu händer det, nu är det inte långt kvar, innan min roman, "Ett olidligt tillstånd" ligger på bokhandlarnas diskar - man har väl rätt att hoppas (de måste ta hem den till sin affär); Den blir nog en braksuccé - alla har väl rätt att drömma;  Att det här är den första men inte sista boken som blir utgiven - man har väl rätt att ha önskningar; Att jag blir uppmärksammad på bokmässan - man ska försöka nå himlen, så når man trädtopparna.

Ibland slår drömmar in... och hoppet är det sista som lämnar människan sägs det och jag är en obotlig optimist.

Sen är det där med marknadsföring, att sälja sig själv... det är det svåra; ska nog ta höra mig för hos de personerna som finns i min allra innersta krets,  de som inte gör något annat än säljer och marknadsför olika aktiviteter, prylar, etc. dom borde väl veta hur man marknadsför en upcomming author....  Även det kommer gå så bra - man har väl rätt att tro på sig själv!

Och det borde vara straffbart att ta ifrån någon hennes drömmar!