Att lösa ett identitetsproblem

Har blivit asocial, vill bara sitta och skriva på min roman. Vill tacka nej till det mesta som kommer i min väg, och om jag gör det får jag dåligt samvete. 

Hur ska jag lösa problemet, hur ska jag rättfärdiga mitt skrivande utan att oja mig över att jag inte ställer upp på det ena än det andra?

Är det inte vädret som visar upp sig från sin allra bästa sida, är det någon underbar vän som frestar med en fikastund. Men jag vill inte, vill inte lämna min kammare och kreativitet, vill stanna framför dator och skriva, skriva och skriva sida upp och sida ner.

Känner alla hemarbetare så här, eller är det bara jag?

Troligen så beror det på att jag diskvalificerar mig själv och mitt värv, tar inte mitt författande på tillräckligt allvar. Om jag jämför med andra sysslor som jag utför hemma, så känner jag aldrig så här. 

Hur kan jag tro att någon annan kan ta mitt skrivande seriöst om jag själv negligerar det?

Nej, nu får jag sluta upp att misskreditera min kreativitet, utan lyfta upp mitt författande.

Ska börja med att titulera mig som Författare (någon vis man har sagt att om man skrivit två böcker, är man författare, och jag har ju skrivit tre och är just på gång med min fjärde) och när solen skiner, någon vän hör av sig ska jag säga som det är;

”Har inte tid för jag ”måste” jobba”  - för så är det, mitt skrivande är mitt jobb,  och ingen satans hobby!

Plötsligt slog saknaden till

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev de sista orden i min roman, för att därefter ha skickat in den till förlag, vilket jag inte hört ett ord från, förutom de två som bett om att få hela manuset.

Nu har jag vilat från skrivandet och läst böcker, vilket jag har svårt att göra när jag författar själv. Har haft lite olika tankar på nya skrivprojekt, det ena knäppare än det andra, fantasin är det inte något fel på, men lusten har inte infunnit sig.

Men så plötsligt dyker mina medeltidsromanfigurer upp. De kom första gången tillbaka en kväll när jag släkt lampan för att somna in. Plötsligt är de där, Agne, Märeta, Ingrid, Ulf och alla de andra och jag känner en stor saknad efter dem. 

Dessa påhittade kvinnor och män, har planterat sig i mitt hjärta och jag älskar dem. Nu måste jag väcka dem till liv igen, och tar därför upp skrivandet av del II av det medeltida äventyret. Åh, vad roligt det kommer bli!