En författares vedermödor och vardag tillsammans med sin fantasi och det skrivna ordet

måndag 10 december 2012

omslagsproblem


 


Hård pärm, pocket, något som kallas danskt band, 130 mm*200 mm eller 150*230 mm?? 
Vilka frågor jag plötsligt står inför, men det är inget mot önskemålen från min redaktör(låter väldigt flott) att komma med förslag på omslag. 
Givetvis diskuterar jag det med min korrekturläsare, till lika min syster. Hon är en obotlig romantiker som läser kopiösa mängder med litteratur. 
Vår korrespondens när vi diskuterade omslag ger en hint om hur svårt det här är (syster=s jag=j)

J- jag undrar om inte ett förslag på omslag är antingen en ensam kvinna på en parkbänk, eller bilden på ett rosa kuvert vad tror du?
S- åh det är svårt… det beror på hur bilden ser ut, jag menar om det är ett foto, tecknat, målat...
J- foto ska det vara tycker jag, men en kvinna som sitter och tittar ut över en sjö, helt ensam en kall höstdag, kanske ger mer känsla av innehållet i boken
S- ja, du kanske har rätt. men den måste vara vacker, inte för deppig... jag är ju en obotlig romantiker
J- haha men i det fallet är det kört, för det sista man kan säga om boken är att den är romantisk...
S- jo jag vet, men det ska ju locka till läsning också... och en alltför deppig bild kanske inte gör det... dessutom måste det finnas sken av hopp, så man förstår att det finns hopp i boken också
----------
J- lägger in tre bilder nu kolla… Nå vad tycker du…själv gillar jag den på statyn..
S- haha, den tyckte jag du skulle stryka... bilden på damen på bryggan är vacker… brevet är inte dumt heller, men behövs något mer…
J- ja, men kvinnan är förstenad, iskall inspärrad...
S- haha, det är bara du som tänker så "bildligt"
J -tror du...
S- brevet är inte dumt, med en mobiltelefon bredvid jaa, inte dumt... men försteningen osv. tror jag är för "djupt" för att folk ska förstå...
J- hon är ju förstenad i sina känslor, det tycker jag bilden visar
S- jo jag förstår, men jag tror inte att folk fattar det när de ser bokomslaget...
J- tror du inte? Tycker det är ganska bra skildrat av besatthen. Vad tycker du om den här?
S- haha, vad är det??
J- förstenad inlåsta känslor....
S- men herregud Maria, så djup kan du inte vara... det är ingen som fattar!!!!!!!!
J- haha… kolla mailet, bra eller hur?
S- haha nä, jag tror inte på den, Dina liknelser är för invecklade.... (passande ord jag använde)
J- jag garvar ihjäl mig, kolla den här da, är den bra
S- Jag tyckte först det såg ut som om han slår henne... kanske inte så bra...
J- nej det är inte bra, den kastar vi...
S- hon som sitter vi bryggan, fixa till den med titel och ditt namn, så får vi se hur det blir
J- okej
S- den är inte dum...!!
J- haha.. min underbara syster, obotlig romantiker, vad tror du om Medusabilden..
S- ja, klart bättre än musslan...
J- haha
S- den är faktiskt ganska bra, symboliskt på något sätt…
J- ja, hon lider och håller tyst, men hämnas
 S- ja, sen har du ormen där också…
J- ja, precis... den får det bli - eller snäckan, eller statyn...

Vad det slutligen kommer bli, siar de vise om… men än en gång vill jag tacka min syster, som supporterar, läser och ger positiv kritik, och då ska ni veta att innehållet i mitt manus, är av den typen som hon ratar, alldeles för deppig.

onsdag 28 november 2012

Är så glittrande glad
















Nu sätter det igång, nu blir det en bok av ett av mina manus… herregud, vilken grej!

Mitt i all vardagligt bestyr, dimper det ner, brevet att ett förlag gillar mitt manus och vill ge ut det i ett samarbete som grundar sig på ett win-win upplägg.

Plötsligt befinner jag mig med frågor som;
  • hur många ex ska tryckas?
  • vilket format är bäst?
  • layout?
  • … etc.

Angenäma problem, det som är det viktiga är att någon opartisk gillar texten.Känner mig som Sickan Carlsson, ” ... jag är så glittrande glad… trallalla…” och plötsligt känns allt underbart!

måndag 22 oktober 2012

Mitt inre behöver en shaker



 















Ute dånar en blästringsmaskin, grannhuset ska få ny fasad. 

Själv försöker jag fånga inspirationen som försvann för några veckor sedan, efter en personlig förlust.
 
Kanske även jag skulle behöva ny polish, men min krackelerade fantasi, sitter inte utanpå, utan någonstans inom mig ligger den i träda. 

Om jag skakar loss i en extatisk dans i takter av borrljudet, kanske det blir en shake av mitt inre, och av all smärta tillsammans med glädje kommer det fram en osannolik mixtur av berättelser som slår det mesta… ja, man kanske ska bejaka oljudet och göra något produktivt av det istället?