Att lösa ett identitetsproblem

Har blivit asocial, vill bara sitta och skriva på min roman. Vill tacka nej till det mesta som kommer i min väg, och om jag gör det får jag dåligt samvete. 

Hur ska jag lösa problemet, hur ska jag rättfärdiga mitt skrivande utan att oja mig över att jag inte ställer upp på det ena än det andra?

Är det inte vädret som visar upp sig från sin allra bästa sida, är det någon underbar vän som frestar med en fikastund. Men jag vill inte, vill inte lämna min kammare och kreativitet, vill stanna framför dator och skriva, skriva och skriva sida upp och sida ner.

Känner alla hemarbetare så här, eller är det bara jag?

Troligen så beror det på att jag diskvalificerar mig själv och mitt värv, tar inte mitt författande på tillräckligt allvar. Om jag jämför med andra sysslor som jag utför hemma, så känner jag aldrig så här. 

Hur kan jag tro att någon annan kan ta mitt skrivande seriöst om jag själv negligerar det?

Nej, nu får jag sluta upp att misskreditera min kreativitet, utan lyfta upp mitt författande.

Ska börja med att titulera mig som Författare (någon vis man har sagt att om man skrivit två böcker, är man författare, och jag har ju skrivit tre och är just på gång med min fjärde) och när solen skiner, någon vän hör av sig ska jag säga som det är;

”Har inte tid för jag ”måste” jobba”  - för så är det, mitt skrivande är mitt jobb,  och ingen satans hobby!

Plötsligt slog saknaden till

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev de sista orden i min roman, för att därefter ha skickat in den till förlag, vilket jag inte hört ett ord från, förutom de två som bett om att få hela manuset.

Nu har jag vilat från skrivandet och läst böcker, vilket jag har svårt att göra när jag författar själv. Har haft lite olika tankar på nya skrivprojekt, det ena knäppare än det andra, fantasin är det inte något fel på, men lusten har inte infunnit sig.

Men så plötsligt dyker mina medeltidsromanfigurer upp. De kom första gången tillbaka en kväll när jag släkt lampan för att somna in. Plötsligt är de där, Agne, Märeta, Ingrid, Ulf och alla de andra och jag känner en stor saknad efter dem. 

Dessa påhittade kvinnor och män, har planterat sig i mitt hjärta och jag älskar dem. Nu måste jag väcka dem till liv igen, och tar därför upp skrivandet av del II av det medeltida äventyret. Åh, vad roligt det kommer bli!

Kanske, kanske, kanske...

Nu är den klar, min roman ”Ett olidligt tillstånd” och inskickad till förlag. Det var en procedur i sig, valet av vilket förlag jag skulle välja.

Först måste man välja rätt förlag, alla är troligen inte intresserade av mitt tema; själslig misär och besatthet etc. Det innebär att jag först får gå in på förlagens hemsidor och lära mig vad de står för.Där är de stora elefanterna, Bonnier, Norstedt, Brombergs m.fl. sedan har vi de nya, moderna uppstickare, vilka kan vara intresserad av mitt manus?

Hur man rent praktisk överlämnar manuset skiljer de sig även åt. De stora förlagen vill ha det per post, de nya accepterar att man skickar in det digitalt, men många vill först bara ha en presentation. Jag bestämde mig att skicka iväg manuset per post till några av de stora giganterna (det kräver stora vadderade kuvert med dyrt porto), skicka hela till två förlag som tar emot det genom e-post, slutligen skickade jag ett smakprov och liten presentation till ett antal förlag. Inalles blev det totalt 12 förlag som nu får läsa och bedöma min bok.

Ibland blir det ändå fel, trots digert detektivarbete. Skickade iväg manuset till ett förlag, och fick ganska omgående följande svar:

Hej!

Tack för din förfrågan. Viktigt och intressant ämne, men Xxx Xxxxx är inte rätt förlag.

Mvh,

Xxxx Xxxxxx

  

Fick precis ett svar från ett förlag (ett av de stora), som bara fått ett utdrag... kanske, kanske, kanske

Hej Maria!

Tack för ditt mejl rörande ditt manus ETT OLIDLIGT TILLSTÅND. Eftersom det är svårt för oss att ta ställning till ditt manus utan att ha sett hela, vill vi gärna att du skickar in det till oss via post. Vår adress är:

Manusredaktionen

Xxxxx Xxxxxx

Utanför mitt sovrumsfönster kan jag se Bonnierförlagens skyskrapa, varje morgon när jag kliver upp från bädden och kastar ett öga ut för att se hur vädret är, ser jag min dröm, min önskans högborg. 

Kanske, kanske, kanske…

Prestationsångest

Nu har jag skickat in mitt manus till två korrekturläsare, ojojoj det är svettigare än man kan tro. Båda står mig väldigt nära och kommer bara ösa kärlek över mig. Fördelen till att de kommer komma med konstruktiv kritik är faktiskt att den här typen av böcker gillar ingen av dem. Den ena älskar deckare den andra feelgood romaner, och mycket kan man kalla ”Ett olidligt tillstånd” men den uppfyller definitivt inget av dessa kriterier. Så de kommer vara tvungna att kolla avstavningar, rätta felstavningar och hänga upp sig på konstigheter för att hålla intresset uppe.

Att lämna ifrån sig sitt alster är lika svindlande, oroligt som när man lämnar sitt barn första gången på dagis – kommer han bli mobbad, får han inga vänner, kommer fröknarna förstå honom och älska honom för den han är?

Ju mer man känner den som ska bedöma desto svårare. I mitt arbete så står jag ofta inför publik, ibland upp emot hundra personer. Visst är det lite nervöst innan men när jag väl står uppe på scen är det ljuvligt, men om någon jag känner sitter i publiken, då är jag dödsskraj hela tiden. Visst är det konstigt, de som man älskar mest är man mest nervös inför – konstigt!

Nedkomsten gick smärtfritt

Förlossningen gick bra, nedkomsten skedde inte smärtfritt men trots det måste jag erkänna, det gick bra. Tack vare att juni varit den regnigaste månaden på över hundra år har inga distraktioner infunnit sig, helt ostört har jag fått avsluta mitt alster.

Nu är den ivägsänd till korrekturläsaren, därefter följer nästa steg, det otäcka, ta kontakt med förlagen.

Har tillägnat romanen alla starka klimakteriehäxor, keep on fighting!

En stund på jorden

Solen skiner, det är varmt och underbart. Sitter ute och redigerar, lägger till och tar bort. Är lite rådvill över slutet och om själva meningen med boken.

Då kom där en vindpust, rufsade om mitt hår och några blad for iväg. Precis då fick jag svaret, för samtidigt sjunger någon på radion ”kärlek och hat… en stund på jorden…”. Det är det min roman handlar om, att vi vistas en stund på jorden och hela tiden balanserar människan mellan kärlek och hat.

Romanen är så gott som klar, knyter ihop säcken och har vänt min huvudrollskaraktärs missär till något ljust och hoppfullt.

Knyter ihop säcken!

Idag regnar det, jipppiiii då kan jag äntligen koncentrera mig på min roman utan att solen lockar med sin värme.

Mitt arbetsrum består av ett stort takfönster, och jag sitter precis under det. När solen lyser in så värmer den min nacke – det är skönt men samtidigt känner man sig väldigt instängd. Nu när himlen öppnat sig och regnet bara öser ner så smattrar det skönt istället, och plötsligt blir rummet intimt och mysigt.

Håller på att knyta ihop säcken, intrigerna, sorgen och upprättelsen har börjat ta form och slutet är nära.

Romanen belyser svek, att åldras och att känna sig passé och upprättelse, dagsaktuellt ämne enligt mig då vi stirrar oss blinda på förgänglighet och ungdomens vitalitet.

Måste erkänna, jag börjar bli nöjd!